Jag vill känna att jag lever, känna att jag räcker till
Jag spelar stark ibland och jag vet om det, jag ler och säger att det inte var så farligt. Jag försvarar personen som förstörde så mycket för mig. Jag ser i era ögon att ni har slutat lyssna, men ändå kan jag inte sluta. För jag vet vad ni tycker. Men ni förstår inte. Jag vet att ni tycker att jag var en idiot som förlät gång på gång efter hans misstag och jag vet att ni tycker att jag gjorde bort mig när jag gjorde samma sak mot honom bara för att få mig själv till att tänka att ”det han gjorde inte var en så stor grej”. Jag vet att ni tycker att jag var svag som inte sa ifrån utan istället lät allt hända för att sedan gråta och förlåta. Men ni har fel! Jag är stark för att jag tog mig ur det! För att jag satte ner foten och sa att gränsen var nådd. För att jag vågade inse att jag hade fel och att det han gjorde inte var okej.
För det handlar om att lita på någon till tusen men inse att den tilliten inte betydde någonting för honom.
Det handlar om att bli sviken inte bara en gång utan 4, att känna att man aldrig någonsin kommer kunna gå vidare, men att ändå resa sig och säga stopp! Det handlar om att ge upp och sluta tro och inse att man hade fel.
Det handlar om att resa sig igen och börja leva.
Jag vet mycket väl vad ni tycker. Men ni har fel!
Ni vet inte hur det känns när den personen man älskar mest förvandlas till ett monster. När den personen man ville spendera resten av sitt liv med bara förändras och gör saker man aldrig hade trott om honom. När du vet att han egentligen inte menar något ont, men att du alltid ryggar tillbaka när han gör en viss rörelse och du är rädd för att ligga bredvid honom..
Det tog mig 1 år att komma på fötter men jag är stark nu och han kan aldrig skada mig igen.
Jag är inte rädd längre.